Professionell vägledning

En mentor förklaras ofta som en person som med hjälp av sin erfarenhet och kunskap stödjer och agerar bollplank åt någon, t.ex. en adept. När jag läste boken: Professionell vägledning – med samtal som redskap (Kerstin Hägg och Svea Maria Kuoppa 1997, 2007) fick jag ett nytt favoritord, vägledare… Jag vet att boken inte enbart handlar om mentorskap utan om professionella samtal, men jag fastnade ändå för det ordet, vägledare. Någon som med hjälp av samtal kan visa vägen för en vilsen(?) nyutexaminerad förskollärare.
För att inte ta för snabba kliv in i boken börjar jag från början. Boken handlar om vikten av kommunikation mellan människor och visar på olika former av samtal och samtalsmodeller. Den riktar sig till människor som använder sig av samtal som redskap i sitt arbete.

Bokens första kapitel handlar om behovet av professionella samtal. Författarna har sett ett ökat behov av kunna kommunicera i vår tid. Detta, skriver de, beror bl.a. på att det under 1900-talet uppstod många nya ”pratyrken” och att den tekniska utvecklingen har lett till ett enormt mediautbud och en ständig tillgänglighet. ”Förmåga att kommunicera, leda samtal, att vägleda, handleda, coacha och informera har blivit en betydelsefull kompetens inom en rad olika yrken.” (sid. 19 Hägg, Kouppa 2007) Det räcker inte längre att bara vara en god pedagog tillsammans med barnen. För att kunna möta föräldrar, kollegor och chefer krävs det även att man har en förmåga att kunna kommunicera på olika sätt.

I kapitel två förklarar författarna skillnaden mellan privata och professionella samtal. De utgår från en samtalstrappa som visar att privata och professionella samtal kan jämföras efter dimensionen djup/yta, men annars är det mycket som skiljer dem åt. De privata samtalen är mer likställda, kräver inte att någon tar mer ansvar för samtalet eller har mer kunskap. I det professionella samtalet är ena parten företrädare för ett yrke och har därför en bestämd funktion. Hen ska vara kunnig inom området, kunna vara personlig utan att vara privat. Ska inte använda samtalstid till att tala om sig själv utan möta de personer hen talar med på ett sätt som gagnar dem.

(Sidan 29, Hägg, Kouppa 2007)

 

För mig var det här ett tydligt sätt att få klargjort olika samtalstyper. Boken förklarar de olika stegen på ett tydligt sätt som gjorde det enkelt att förstå skillnader. Som mentorer arbetar vi med vägledande samtal. Ett vägledningssamtal kan ge adepten ett nytt perspektiv på ett problem och på sig själv och direkt eller indirekt få hen att fungera bättre. Författarna skriver att en mentor kan sägas vara en individuell coach under en introduktionsperiod i en ny verksamhet. Hen ska ha erfarenheter inom sitt område och god förmåga att samtala, vägleda, ge stöd och ställa krav som leder till utveckling.

”Ett reflekterande och öppet förhållningssätt och självkännedom är en förutsättning för att /…/ kunna fungera som en god samtalsledare.” (sid. 35, Hägg, Kouppa 2007) Författarna menar att det viktigaste är att ha goda kunskaper inom sitt yrke. Tekniska färdigheter, så som samtalsmodeller, räcker inte för att skapa det som är essensen i ett möte.

I kapitel tre beskrivs en samtalsmodell som är indelad i tre faser:

 (Sidan 43, Hägg, Kouppa 2007)

 

Fas 1
Lyssna in och ställa öppna frågor. Låta klienten prata klart, inte åtgärda problem under tiden. Avslutas med att samtalsledaren sammanfattar klientens situation och får den godkänd.
Fas 2
Få klienten se möjligheter eller begränsningar och hinder som han tidigare inte sett. Kräver god självkännedom och kunskap om metoder för att vidga perspektiv om psykologiska och pedagogiska teorier av samtalsledaren. Det behövs också kreativitet och mod för att underlätta för klienten och få honom att på ett mer aktivt sätt påverka sin situation och se sina valmöjligheter. Avslutas med att hjälpas åttatiden sätta upp mål.
Fas 3
Upprätta en handlingsplan. Klienten ska uppmuntras att ta ansvar och vara kreativ, konkret och realistisk. Planen ska vara konkret så att den går att utvärdera om det går att se om målen uppnåtts.

Jag tycker att den här samtalsplanen går hand i hand med de olika modellerna vi fått testa under utbildningen. I fas 1 får man in G och R från GROW modellen, O passar i fas 2 och W i fas 3. Även de frågor som används vid aktionslärande samtal går att väva in i denna modell. För mig som inte har så stor erfarenhet av att leda den här typen av samtal gav bokens förklaringar mig mycket. Jag tycker att det öppnade upp mina ögon att förstå samtalsstrukturen bättre. Kapitel 4 gjorde det hela ännu klarare, det beskriver vilka färdigheter man behöver i de olika faserna.

 Några av de viktigaste färdigheterna man behöver i fas1 ett är att kunna lyssna, sammanfatta och ställa frågor. ”Det är en mycket krävande uppgift att lyssna på den andres version av en händelse utan att på något sätt ingripa genom att frågesätta, betvivla eller omforma den till något som bättre stämmer med egna erfarenheter.” (sid. 56, Hägg, Kouppa 2007) Jag behöver träna mig på att lyssna, att höra vad det är som verkligen sägs i samtalet. Det är samma sak i mitt arbete med barnen. Vi arbetar inspirerat av Reggio Emilia filosofin, vilken ofta kallas lyssnandets pedagogik, där barnen ska styra verksamheten framåt genom att vi lyssnar till vad de intresserar sig för och gör.

Det är svårt att inte omformulera det som sägs till egna erfarenheter som kanske är lättare att förklara. När jag blir en bättre lyssnare tror jag att förmågan att sammanfatta automatiskt blir bättre. När jag förstått vad jag hört är det lättare att sammanfatta och ge tillbaka till adepten.

Hur frågor ställs i samtalet är viktigt för hur samtalet ska uppfattas och flyta på. Frågorna är till för att föra samtalet vidare och förtydliga det som sagts. Frågorna bör beröra händelser och beteenden samt känslor och upplevelser.

 (Sidan 73, Hägg, Kouppa 2007)

 

”Syftet med den andra fasen är att vidga perspektiv och sätta upp mål.” (sid. 77, Hägg, Kouppa 2007) Under denna fas ska man som vägledare hjälpa adepten att sätta ord på känslor. Konfrontera hen om man som vägledare uppfattar något motsägelsefullt, samt utmana adepten att tänka i nya banor, att upptäcka sådant hen inte varit medveten om tidigare. Det som jag känner är den största utmaningen här är att kunna se adeptens situation ur ett helikopterperspektiv för att kunna se ”problemet” ur en annan synvinkel. Genom det kan jag utmana adepten till att tänka i nya banor och få hen att upptäcka saker hen tidigare varit omedveten om. När jag väl lyckats synliggöra hinder och möjligheter tror jag att det kan gå att hitta ett realistiskt och genomförbart mål för adepten.

Fas 3 av samtalet går ut på ”Att inventera olika alternativa sätt att nå målet, att göra en handlingsplan, formulera delmål och hitta de stöd och de resurser som behövs för att klienten ska kunna handla.” (sid. 89, Hägg, Kouppa 2007) Jag som gillar att göra tankekartor och brainstorma tror att jag kan använda mig utav detta i denna fas för att hjälpa adepten att synliggöra hur hen ska ta sig mellan målformulering och mål. Utifrån det som dyker upp kan vi sedan lägga upp en handlingsplan för hur adepten ska kunna nå sitt mål.

På sidan 103 beskrivs en metafor om ett utvecklingssamtal som på ett väldigt tydligt och målande sätt visar hur man arbetar sig igenom de här tre faserna under ett samtal. Metaforen gjorde det än tydligare för mig att förstå samtalsstrukturen som boken handlat om.

För mig har den här boken varit väldigt nyttig att läsa. Den var lätt att läsa, men den krävde en hel del tankeverksamhet. Jag känner att den gav mig mycket kött på benen för att kunna föra ett professionellt samtal. Just ordet vägledare, som jag inledde med, har gett mig en metaforisk bild av mentorskapet. Att det handlar om att guida en adept till att hitta ett sätt att hantera möjligheter och svårigheter. Jag tror att alla goda vägledare behöver skaffa sig egna samtalsstrukturer som passar för just dem, men för att kunna skapa dessa behöver man läsa om och lära sig flera olika. Jag ser fram emot att ta del av ännu fler sätt för att kunna bli en bra mentor, en vägledare!

 

Mina första funderingar om mentorsrollen

När erbjudandet kom ut i våras att det fanns möjlighet att söka mentorstjänster så kände jag: Åh vad roligt, det låter som en grej för mig. Jag har ju jobbat några år nu och har en hel del erfarenhet att dela med mig av. Att stötta en ny kollega och hjälpa hen tillrätta i yrket, det kan väl inte vara så avancerat? Sedan började utbildningen… strul och oklarheter gjorde det inte lättare att börja förstå vad som innebär med en mentorsroll, men jag insåg ganska snart att det inte bara var att finnas där som ett stöttande bollplank. Det krävs också förmåga att samtala och för att kunna leda samtal krävs kunskaper om olika samtalsmodeller. Det kräver också insikt i vad som gäller för förskolläraryrket, vad behövs för kompetens för att vara en god förskollärare? Som med de flesta utbildningar så är det otroligt givande att få lära tillsammans med andra med liknande intressen och erfarenheter. Redan första gången i vår lärgrupp kände jag att vi hade saker att delge varandra. Diskussionerna och erfarenhetsutbyten startade med en gång!

Vid första träffen fick vi fundera på vilka egenskaper vi hade velat ha hos en mentor om vi fick en och med den uppgiften känner jag att min resa till att bli mentor startade. Jag kommer inte ihåg exakt vilka egenskaper jag kom fram till då, men dessa var de jag valde ut som nyckelfärdigheter:

• Utmanande
• Engagerad
• Nutidsorienterad
• Reflektionspartner
• Få mig att tänka i nya banor
• Förtroendeingivande
• Lära mig se mitt lärande
• Inlyssnande

Det ska bli intressant att se om det är samma egenskaper jag vill se hos en mentor i slutet av utbildningen.
När man kommer ut som ung och nyutbildad förskollärare tror jag att det kan kännas väldigt tryggt att ha en mentor. Någon man kan vända sig till som inte arbetar i samma arbetslag (jag tror att det bästa är om mentor och adept inte ens arbetar på samma förskola) och få hjälp att  bearbeta pedagogiska frågor. När jag började arbeta som förskollärare lämnades jag som ensam förskollärare tillsammans med två barnskötare efter ett halvår. Det var två erfarna barnskötare med många år i yrket, men jag minns att kände att jag saknande någon att diskutera det jag läst om under utbildningen med. Jag hade gärna haft en mentor att vända mig till då! De som arbetat i 25 år som barnskötare och sedan väljer att läsa till förskollärare kanske inte tycker sig ha behov av en mentor, men jag tror att det är viktigt även för dem, för att kunna landa i sin nya yrkesroll.

Ny utbildning, nya tankar

Då var det dags att skaka liv i denna gamla blogg! Denna gång med inriktning mentorskap!

Färdig!!!

Allt är klart och publicerat! Nu är det bara att invänta ett godkännande...

Ett år senare...

Vad är nu då pedagogisk dokumentation? Jag tror faktiskt att jag börjat att förstå grejen… I alla fall har jag skapat mig en egen tolkning vad det betyder för mig. Jag anser att det är när man dokumenterar en process och reflekterar över denna tillsammans med barn eller kollegor som dokumentationen blir pedagogisk. Dokumentationen ska hjälpa mig att se vilka vägar det fortsatta arbetet ska ta. Vad är det som fångar barnen, vad är det de vill utforska vidare. Den ska också hjälpa till och synliggöra lärprocesser hos barnen och mig. I höst har jag kommit i kontakt med en väldigt bra bok: Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan: Pedagogisk dokumentation som Skolverket gett ut. Den förklarar på ett väldigt enkelt sätt vad det hela handlar om och leder till ”Pedagogisk dokumentation skapar /…/ förbindelser mellan det som hänt, nuet och det som är på väg att hända – den sätter saker i rörelse mot framtiden samtidigt som den innebär en reflektion över det som varit. Jag känner att jag blivit bättre på att dokumentera pedagogiskt men har svårt att avgöra  om det är kursen som lärt mig detta eller om det är en ny kollega jag arbetade tillsammans med förra året, troligtvis är det en kombination!

Jag har efter sommaren flyttat med ”mina” barn upp till en äldreavdelning och jag märker en stor skillnad när det gäller att föra samtal med äldre barn. Vi arbetar med projekt där det är barnen som är den drivande kraften vart vi ska hamna. Jag använder ofta iPaden till att filma för att i efterhand kunna höra vad som egentligen sas, ska jag sitta och anteckna missar jag lätt hälften. Det är också kul att låta barnen visa för varandra vad som diskuterats. Jag använder sedan bilder ur filmerna och lägger in i en PowerPoint tillsammans med barnens kommentarer och mina tankar. ”I ett utforskande arbetssätt blir den pedagogiska dokumentationen oumbärlig som en agent eller en kraft. Dokumentationen synliggör de frågor och de problem som barnen är intresserade av och den kunskap som uppstår i olika situationer.” (Skolverket 2012)

Jag kan se att iPaden underlättar mitt arbete många sätt jämfört med en digitalkamera. Det är lättare att se på bilder och filmer direkt utan att först behöva lägga över på dato och man kan även använda den som en uppslagsbok (googla) om det är något jag och barnen funderar över.

Filmprojektet tycker jag var roligt när jag väl kommit på vad filmen skulle handla om. Jag var lite skeptisk till att redigera filmen i iMovie, men det var faktiskt inte särskilt svårt. Jag har börjat lägga in små snuttar från våra projektsamlingar nu i iMovie och kanske kommer det att till slut bli en film… Jag har även planer på att börja låta barnen spela in egna trailers, tror att det skulle funka jättebra, eftersom man får så mycket hjälp hur man bygger upp det.

Jag blev ju inte så övertygad av portfolioboken, tyckte att det kändes lite förlegat, vi ska nu ska avveckla våra pärmar och börja använda oss av Unikum istället till våra utvecklingssamtal. Jag hoppas att det ska fungera att föra över bilder och filmer från paddan rakt in i Unikum för då känner jag att det verkligen kommer att underlätta! 

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tycker att det varit en rolig och utvecklande utbildning som både gett mig ny kunskap och ett nytt kontaktnät med likasinnande och jag tror att iPaden har kommit för att stanna…

Är säcken full nu då?? Nä, där finns nog plats för mer, kanske en fortsättnings kurs…?

Källa: Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan: Pedagogisk dokumentation, Skolverket 2012

 

 

 

 

 

Mediers påverkan i lärmiljöer

Efter att ha läst Småungar och medier 2010, Fakta om små barns användning och upplevelser av medier, har det väckts en massa tankar hos mig. Det som framför allt slog mig var hur mycket jag tror att denna statistik skulle vara förändrad om det gjordes en ny undersökning i dag! Den stora punkten som jag tror skulle ha förändrats är den om spel och surfning och detta beroende på att surfplattorna kommit. Men jag vet egentligen inte hur många familjer det är som har sådana hemma, det kanske bara är här i Mölndal som det känns som om att alla har en! Detta är i alla fall en skillnad som jag ser hemma hos mig. Jag har ett barn i varje målgrupp. Innan iPaden introducerades här hemma för snart ett år sedan så spelade min äldsta ibland på datorn (och då självklart på Bolibompa) men Youtube var något som kom med iPaden och framför allt det dagliga användandet. Min minsta har i stort sätt aldrig spelat dator, men är en fena på iPaden och använder även hon den nästan dagligen.

Hur påverkas barnen av denna utveckling på förskolan? Barnen på min förskola använde sig sällan av datorn att spela eller surfa på (arbetade i och för sig med 1-3 åringar tidigare) men nu senaste året används iPaden en hel del. Dels får barnen ibland spela på den, men oftast används den ihop med en pedagog till att dokumentera eller utforska. När iPaden introducerades i januari var det få som visste hur den fungerade, men jag tycker mig se en utveckling under året där dels fler har skaffat egna hemma och att fler föräldrar använder sig utav smartphones. Jag tror inte att barnen påverkas negativ av denna utveckling utan dagens barn kommer att ta sig igenom skolan och skaffa sig kunskap på ett helt annat sätt än vad barn tidigare gjort. Vad jag själv kan känna är att man ”aldrig går ovetande” längre, är det något man undrar över googlar man på det i sin telefon eller på paddan och får svar. Det kan kanske finnas en risk i att man aldrig behöver anstränga sig för att hitta lösningar, men barnens hjärnor får väl träning på andra sätt.

Källa: Småungar och medier 2010, Fakta om små barns användning och upplevelser av  medier, Mediarådet 2010

 

Reflektioner om min film

Det som har varit svårast med detta filmprojekt var att hitta på en bra story! Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag skulle använda mig utav mina två döttrar i filmen för att slippa söka tillstånd hos föräldrar. Att hitta lärsituationer mellan en sexåring och en treåring är inte svårt, det sker dagligen, men att hitta en situation som det går att bygga en film på var lite klurigt. Jag ville göra mitt manus efter berättarkurvan som vi fick testa vid senaste träffen, där det skulle ske någon form av konflikt och konfliktupptrappning och där lärande skulle bli vändpunkten. Tillslut kom jag att tänka på att min treåring tidigare under våren lärt sig att ta fart på gungan själv och den glädje hon visat över detta. Detta skulle jag kunna bygga min film runt!

När jag väl bestämt vad min film skulle handla om skrev jag synopsis och började fila på mitt manus. Jag utgick från boken ”Manus och dramaturgi för film” (Granath 2006) och valde att använda mig av den amerikanska stilen på hur ett manus skrivs. Det var bra att tänka efter ordentligt hur jag ville ha det för det underlättade sedan filmningen, men vissa delar ändrades ändå under gång. När jag sedan gjorde bildmanuset hade jag ganska klara bilder i mitt huvud hur alla klippen skulle se ut. Jag ville använda mig av flera olika kameravinklar för att ge filmen mer liv.

När allt var klart var det dags för att börja filma. Mina döttrar tyckte att det skulle bli jätteroligt och med sexåringen var det inte några problem, men att få en treåring som precis lärt sig gunga själv agera som att hon inte kunde gunga var svårare… Det blev en hel del omtagningar och jag fick även klippa in en del stillbilder i filmen, jag ville ju inte att hon skulle ramla av gungan på riktigt!

 

När jag filmat allt var det dags att börja klippa. Först blev filmen jättelååång, alla klippen blev för långa och den var tråkig att titta på. Jag klippte ner den mer och använde mig av korta klipp och då blev den intressantare. Jag hade en bild i huvudet av hur vissa klipp skulle se ut, tex när lillasyster springer ut genom hallen och sedan fortsätter ut till gungorna. Jag ville att det skulle stämma exakt så där blev det lite finlir, inte helt lätt på iPaden!

 

När filmen var färdigklippt var det dags för ljud. Jag insåg direkt att jag inte kunde använda mig av det ljud som spelades in när jag filmade, för där är jag med och regisserar hela tiden. Istället fick storasyster agera berättarröst och det gjorde hon jättebra! Lillasyster fick också lägga på några repliker för att förstärka sina scener. ”I dramatiska scener med starka känslor finns inte plats för långa analyserande repliker, utan där är replikerna i regel korta och känslosamma.” (Granath 2006, sid 88) Jag hittade inget bakgrundsljud i imovie som jag tyckte passade in i min film, utan jag skapade eget i Garageband och då kunde jag även växla mellan dur och moll under olika delar av filmen.

 

 

Jag tycker att det har varit en rolig, men tidskrävande uppgift, att göra denna film. Jag vet att jag kommer (och har redan gjort) använda mig av imovie som dokumentationdverktyg på jobbet, men då blir det inte så mycket manus arbete, utan snarare dokumentärfilmer om våra projektarbeten.