Mina första funderingar om mentorsrollen

När erbjudandet kom ut i våras att det fanns möjlighet att söka mentorstjänster så kände jag: Åh vad roligt, det låter som en grej för mig. Jag har ju jobbat några år nu och har en hel del erfarenhet att dela med mig av. Att stötta en ny kollega och hjälpa hen tillrätta i yrket, det kan väl inte vara så avancerat? Sedan började utbildningen… strul och oklarheter gjorde det inte lättare att börja förstå vad som innebär med en mentorsroll, men jag insåg ganska snart att det inte bara var att finnas där som ett stöttande bollplank. Det krävs också förmåga att samtala och för att kunna leda samtal krävs kunskaper om olika samtalsmodeller. Det kräver också insikt i vad som gäller för förskolläraryrket, vad behövs för kompetens för att vara en god förskollärare? Som med de flesta utbildningar så är det otroligt givande att få lära tillsammans med andra med liknande intressen och erfarenheter. Redan första gången i vår lärgrupp kände jag att vi hade saker att delge varandra. Diskussionerna och erfarenhetsutbyten startade med en gång!

Vid första träffen fick vi fundera på vilka egenskaper vi hade velat ha hos en mentor om vi fick en och med den uppgiften känner jag att min resa till att bli mentor startade. Jag kommer inte ihåg exakt vilka egenskaper jag kom fram till då, men dessa var de jag valde ut som nyckelfärdigheter:

• Utmanande
• Engagerad
• Nutidsorienterad
• Reflektionspartner
• Få mig att tänka i nya banor
• Förtroendeingivande
• Lära mig se mitt lärande
• Inlyssnande

Det ska bli intressant att se om det är samma egenskaper jag vill se hos en mentor i slutet av utbildningen.
När man kommer ut som ung och nyutbildad förskollärare tror jag att det kan kännas väldigt tryggt att ha en mentor. Någon man kan vända sig till som inte arbetar i samma arbetslag (jag tror att det bästa är om mentor och adept inte ens arbetar på samma förskola) och få hjälp att  bearbeta pedagogiska frågor. När jag började arbeta som förskollärare lämnades jag som ensam förskollärare tillsammans med två barnskötare efter ett halvår. Det var två erfarna barnskötare med många år i yrket, men jag minns att kände att jag saknande någon att diskutera det jag läst om under utbildningen med. Jag hade gärna haft en mentor att vända mig till då! De som arbetat i 25 år som barnskötare och sedan väljer att läsa till förskollärare kanske inte tycker sig ha behov av en mentor, men jag tror att det är viktigt även för dem, för att kunna landa i sin nya yrkesroll.