Mina första funderingar om mentorsrollen

När erbjudandet kom ut i våras att det fanns möjlighet att söka mentorstjänster så kände jag: Åh vad roligt, det låter som en grej för mig. Jag har ju jobbat några år nu och har en hel del erfarenhet att dela med mig av. Att stötta en ny kollega och hjälpa hen tillrätta i yrket, det kan väl inte vara så avancerat? Sedan började utbildningen… strul och oklarheter gjorde det inte lättare att börja förstå vad som innebär med en mentorsroll, men jag insåg ganska snart att det inte bara var att finnas där som ett stöttande bollplank. Det krävs också förmåga att samtala och för att kunna leda samtal krävs kunskaper om olika samtalsmodeller. Det kräver också insikt i vad som gäller för förskolläraryrket, vad behövs för kompetens för att vara en god förskollärare? Som med de flesta utbildningar så är det otroligt givande att få lära tillsammans med andra med liknande intressen och erfarenheter. Redan första gången i vår lärgrupp kände jag att vi hade saker att delge varandra. Diskussionerna och erfarenhetsutbyten startade med en gång!

Vid första träffen fick vi fundera på vilka egenskaper vi hade velat ha hos en mentor om vi fick en och med den uppgiften känner jag att min resa till att bli mentor startade. Jag kommer inte ihåg exakt vilka egenskaper jag kom fram till då, men dessa var de jag valde ut som nyckelfärdigheter:

• Utmanande
• Engagerad
• Nutidsorienterad
• Reflektionspartner
• Få mig att tänka i nya banor
• Förtroendeingivande
• Lära mig se mitt lärande
• Inlyssnande

Det ska bli intressant att se om det är samma egenskaper jag vill se hos en mentor i slutet av utbildningen.
När man kommer ut som ung och nyutbildad förskollärare tror jag att det kan kännas väldigt tryggt att ha en mentor. Någon man kan vända sig till som inte arbetar i samma arbetslag (jag tror att det bästa är om mentor och adept inte ens arbetar på samma förskola) och få hjälp att  bearbeta pedagogiska frågor. När jag började arbeta som förskollärare lämnades jag som ensam förskollärare tillsammans med två barnskötare efter ett halvår. Det var två erfarna barnskötare med många år i yrket, men jag minns att kände att jag saknande någon att diskutera det jag läst om under utbildningen med. Jag hade gärna haft en mentor att vända mig till då! De som arbetat i 25 år som barnskötare och sedan väljer att läsa till förskollärare kanske inte tycker sig ha behov av en mentor, men jag tror att det är viktigt även för dem, för att kunna landa i sin nya yrkesroll.

Ny utbildning, nya tankar

Då var det dags att skaka liv i denna gamla blogg! Denna gång med inriktning mentorskap!

Färdig!!!

Allt är klart och publicerat! Nu är det bara att invänta ett godkännande...

Ett år senare...

Vad är nu då pedagogisk dokumentation? Jag tror faktiskt att jag börjat att förstå grejen… I alla fall har jag skapat mig en egen tolkning vad det betyder för mig. Jag anser att det är när man dokumenterar en process och reflekterar över denna tillsammans med barn eller kollegor som dokumentationen blir pedagogisk. Dokumentationen ska hjälpa mig att se vilka vägar det fortsatta arbetet ska ta. Vad är det som fångar barnen, vad är det de vill utforska vidare. Den ska också hjälpa till och synliggöra lärprocesser hos barnen och mig. I höst har jag kommit i kontakt med en väldigt bra bok: Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan: Pedagogisk dokumentation som Skolverket gett ut. Den förklarar på ett väldigt enkelt sätt vad det hela handlar om och leder till ”Pedagogisk dokumentation skapar /…/ förbindelser mellan det som hänt, nuet och det som är på väg att hända – den sätter saker i rörelse mot framtiden samtidigt som den innebär en reflektion över det som varit. Jag känner att jag blivit bättre på att dokumentera pedagogiskt men har svårt att avgöra  om det är kursen som lärt mig detta eller om det är en ny kollega jag arbetade tillsammans med förra året, troligtvis är det en kombination!

Jag har efter sommaren flyttat med ”mina” barn upp till en äldreavdelning och jag märker en stor skillnad när det gäller att föra samtal med äldre barn. Vi arbetar med projekt där det är barnen som är den drivande kraften vart vi ska hamna. Jag använder ofta iPaden till att filma för att i efterhand kunna höra vad som egentligen sas, ska jag sitta och anteckna missar jag lätt hälften. Det är också kul att låta barnen visa för varandra vad som diskuterats. Jag använder sedan bilder ur filmerna och lägger in i en PowerPoint tillsammans med barnens kommentarer och mina tankar. ”I ett utforskande arbetssätt blir den pedagogiska dokumentationen oumbärlig som en agent eller en kraft. Dokumentationen synliggör de frågor och de problem som barnen är intresserade av och den kunskap som uppstår i olika situationer.” (Skolverket 2012)

Jag kan se att iPaden underlättar mitt arbete många sätt jämfört med en digitalkamera. Det är lättare att se på bilder och filmer direkt utan att först behöva lägga över på dato och man kan även använda den som en uppslagsbok (googla) om det är något jag och barnen funderar över.

Filmprojektet tycker jag var roligt när jag väl kommit på vad filmen skulle handla om. Jag var lite skeptisk till att redigera filmen i iMovie, men det var faktiskt inte särskilt svårt. Jag har börjat lägga in små snuttar från våra projektsamlingar nu i iMovie och kanske kommer det att till slut bli en film… Jag har även planer på att börja låta barnen spela in egna trailers, tror att det skulle funka jättebra, eftersom man får så mycket hjälp hur man bygger upp det.

Jag blev ju inte så övertygad av portfolioboken, tyckte att det kändes lite förlegat, vi ska nu ska avveckla våra pärmar och börja använda oss av Unikum istället till våra utvecklingssamtal. Jag hoppas att det ska fungera att föra över bilder och filmer från paddan rakt in i Unikum för då känner jag att det verkligen kommer att underlätta! 

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tycker att det varit en rolig och utvecklande utbildning som både gett mig ny kunskap och ett nytt kontaktnät med likasinnande och jag tror att iPaden har kommit för att stanna…

Är säcken full nu då?? Nä, där finns nog plats för mer, kanske en fortsättnings kurs…?

Källa: Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan: Pedagogisk dokumentation, Skolverket 2012

 

 

 

 

 

Mediers påverkan i lärmiljöer

Efter att ha läst Småungar och medier 2010, Fakta om små barns användning och upplevelser av medier, har det väckts en massa tankar hos mig. Det som framför allt slog mig var hur mycket jag tror att denna statistik skulle vara förändrad om det gjordes en ny undersökning i dag! Den stora punkten som jag tror skulle ha förändrats är den om spel och surfning och detta beroende på att surfplattorna kommit. Men jag vet egentligen inte hur många familjer det är som har sådana hemma, det kanske bara är här i Mölndal som det känns som om att alla har en! Detta är i alla fall en skillnad som jag ser hemma hos mig. Jag har ett barn i varje målgrupp. Innan iPaden introducerades här hemma för snart ett år sedan så spelade min äldsta ibland på datorn (och då självklart på Bolibompa) men Youtube var något som kom med iPaden och framför allt det dagliga användandet. Min minsta har i stort sätt aldrig spelat dator, men är en fena på iPaden och använder även hon den nästan dagligen.

Hur påverkas barnen av denna utveckling på förskolan? Barnen på min förskola använde sig sällan av datorn att spela eller surfa på (arbetade i och för sig med 1-3 åringar tidigare) men nu senaste året används iPaden en hel del. Dels får barnen ibland spela på den, men oftast används den ihop med en pedagog till att dokumentera eller utforska. När iPaden introducerades i januari var det få som visste hur den fungerade, men jag tycker mig se en utveckling under året där dels fler har skaffat egna hemma och att fler föräldrar använder sig utav smartphones. Jag tror inte att barnen påverkas negativ av denna utveckling utan dagens barn kommer att ta sig igenom skolan och skaffa sig kunskap på ett helt annat sätt än vad barn tidigare gjort. Vad jag själv kan känna är att man ”aldrig går ovetande” längre, är det något man undrar över googlar man på det i sin telefon eller på paddan och får svar. Det kan kanske finnas en risk i att man aldrig behöver anstränga sig för att hitta lösningar, men barnens hjärnor får väl träning på andra sätt.

Källa: Småungar och medier 2010, Fakta om små barns användning och upplevelser av  medier, Mediarådet 2010

 

Reflektioner om min film

Det som har varit svårast med detta filmprojekt var att hitta på en bra story! Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag skulle använda mig utav mina två döttrar i filmen för att slippa söka tillstånd hos föräldrar. Att hitta lärsituationer mellan en sexåring och en treåring är inte svårt, det sker dagligen, men att hitta en situation som det går att bygga en film på var lite klurigt. Jag ville göra mitt manus efter berättarkurvan som vi fick testa vid senaste träffen, där det skulle ske någon form av konflikt och konfliktupptrappning och där lärande skulle bli vändpunkten. Tillslut kom jag att tänka på att min treåring tidigare under våren lärt sig att ta fart på gungan själv och den glädje hon visat över detta. Detta skulle jag kunna bygga min film runt!

När jag väl bestämt vad min film skulle handla om skrev jag synopsis och började fila på mitt manus. Jag utgick från boken ”Manus och dramaturgi för film” (Granath 2006) och valde att använda mig av den amerikanska stilen på hur ett manus skrivs. Det var bra att tänka efter ordentligt hur jag ville ha det för det underlättade sedan filmningen, men vissa delar ändrades ändå under gång. När jag sedan gjorde bildmanuset hade jag ganska klara bilder i mitt huvud hur alla klippen skulle se ut. Jag ville använda mig av flera olika kameravinklar för att ge filmen mer liv.

När allt var klart var det dags för att börja filma. Mina döttrar tyckte att det skulle bli jätteroligt och med sexåringen var det inte några problem, men att få en treåring som precis lärt sig gunga själv agera som att hon inte kunde gunga var svårare… Det blev en hel del omtagningar och jag fick även klippa in en del stillbilder i filmen, jag ville ju inte att hon skulle ramla av gungan på riktigt!

 

När jag filmat allt var det dags att börja klippa. Först blev filmen jättelååång, alla klippen blev för långa och den var tråkig att titta på. Jag klippte ner den mer och använde mig av korta klipp och då blev den intressantare. Jag hade en bild i huvudet av hur vissa klipp skulle se ut, tex när lillasyster springer ut genom hallen och sedan fortsätter ut till gungorna. Jag ville att det skulle stämma exakt så där blev det lite finlir, inte helt lätt på iPaden!

 

När filmen var färdigklippt var det dags för ljud. Jag insåg direkt att jag inte kunde använda mig av det ljud som spelades in när jag filmade, för där är jag med och regisserar hela tiden. Istället fick storasyster agera berättarröst och det gjorde hon jättebra! Lillasyster fick också lägga på några repliker för att förstärka sina scener. ”I dramatiska scener med starka känslor finns inte plats för långa analyserande repliker, utan där är replikerna i regel korta och känslosamma.” (Granath 2006, sid 88) Jag hittade inget bakgrundsljud i imovie som jag tyckte passade in i min film, utan jag skapade eget i Garageband och då kunde jag även växla mellan dur och moll under olika delar av filmen.

 

 

Jag tycker att det har varit en rolig, men tidskrävande uppgift, att göra denna film. Jag vet att jag kommer (och har redan gjort) använda mig av imovie som dokumentationdverktyg på jobbet, men då blir det inte så mycket manus arbete, utan snarare dokumentärfilmer om våra projektarbeten.

Jag Vill Också Gunga!