Den svårfångade reflektionen

Jag har nu äntligen arbetat mig igenom denna bok. Den har inte varit helt lättläst och jag behöver nog reflektera lite mer över vissa delar av den. Jag tycker inte att den har gett mig som pedagog så mycket, reflektionerna i boken har inte varit av den sort jag använder mig av i mitt arbete. Jag tycker att mycket handlade om vad och hur fotografen tänkt när han fotograferat. När jag fotograferar barnen tänker inte jag på vilken riktning de har och hur deras armar befinner sig i relation till varandra utan mer vad som händer i situationen, vad de håller på med och intresseras av. Vad som sker i bakgrunden, eller hur miljön där ser ut har inte alltid att göra med det pedagogiska ögonblick jag vill föreviga.

I inledningen av boken står det: ”En viktig del av det reflekterande arbetet handlar om att kombinera och förena pusselbitar som inte synes höra ihop. Fantasin utgör en hjälp till nya kombinationer.” (sid 6) Här tycker jag att författaren ”slår huvudet på spiken”, det är det här allt handlar om. Under reflektionen försöker jag titta efter olika små detaljer som kan ge mig nya sanningar för att sedan kunna utveckla arbetet.

”Enligt John Dewey har perplexitet en viktig funktion – att förbluffas, förvirras, förvånas när något tagit en plötslig vändning så att vi på djupet tvingas ompröva och reflektera.” (kapitel 7, sid 121) Detta anser jag att man kan göra när man reflekterar tillsammans med någon som inte varit med i själva observations ögonblicket. När jag tillsammans men en kollega sitter och studerar en filmsnutt kan hon se helt andra saker än de jag gör och det kan tvinga mig fram till nya slutsatser och lärdomar.

Kapitel 11 handlar om hur man kan samtala och diskutera kring bilder. Hur samtalet kan struktureras i två faser. ”Det första som görs är en beskrivning av bilden. Denna följs av ett mer öppet betraktande eller en tolkning av den.” (sid 169) Jag tror att vi oftast hoppar över den första fasen, vi har bråttom att tolka situationen. Och återigen så är vi kanske inte så intresserade av själva fotot utan av den pedagogiska situationen som dokumenterats.

I det sista kapitlet, kapitel 12 börjar det äntligen bli intressant. Här handlar det i reflektionsexemplen om lärarsituationer, kan det vara därför jag tycker att detta kapitel är mer intressant? För att jag kan känna igen mig och relatera till dessa situationer? Kapitlet tar upp hur man kan strukturera sin reflektionsprocess; ”En enkel struktur, som ger en uppfattning om reflektionsprocessen är se – förstå – handla…” (sid 181) Detta blir en form av en forskningsmetod: ”Den inrymmer forskningens grundelement: insamling av data; bearbetning och analys samt slutsatser.” (sid 181) Jag tänker ta med mig denna struktur och försöka arbeta utefter den, men åter igen som jag skrev ovan, så tror jag att vi ofta hoppar över den första fasen, den där det gäller att ”bara” se, själva datainsamlingen. Vi har ofta för bråttom att börja analysera och förstå.

När vi hade litteraturseminarium med vår lärgrupp var vi ganska överrens om vad vi tyckte om boken. Vi hade markerat ungefär samma sidor i boken som vi tycke varit extra intressanta. Vi diskuterade även betydelsen av ordet reflektion och läste på sidan 35; ”Ordet reflektion /…/ kan bytas ut mot fundera, överväga, ta i beaktande, medvetandegöra.” Just ordet medvetandegöra tyckte vi kändes som en bra förklaring till vad det är vi vill använda reflektionen till. Att bli medveten om vad som händer och sker i situationen.

Källa: Den svårfångade reflektionen, Emsheimer, Hansson, Koppfeldt 2005