Professionell vägledning

En mentor förklaras ofta som en person som med hjälp av sin erfarenhet och kunskap stödjer och agerar bollplank åt någon, t.ex. en adept. När jag läste boken: Professionell vägledning – med samtal som redskap (Kerstin Hägg och Svea Maria Kuoppa 1997, 2007) fick jag ett nytt favoritord, vägledare… Jag vet att boken inte enbart handlar om mentorskap utan om professionella samtal, men jag fastnade ändå för det ordet, vägledare. Någon som med hjälp av samtal kan visa vägen för en vilsen(?) nyutexaminerad förskollärare.
För att inte ta för snabba kliv in i boken börjar jag från början. Boken handlar om vikten av kommunikation mellan människor och visar på olika former av samtal och samtalsmodeller. Den riktar sig till människor som använder sig av samtal som redskap i sitt arbete.

Bokens första kapitel handlar om behovet av professionella samtal. Författarna har sett ett ökat behov av kunna kommunicera i vår tid. Detta, skriver de, beror bl.a. på att det under 1900-talet uppstod många nya ”pratyrken” och att den tekniska utvecklingen har lett till ett enormt mediautbud och en ständig tillgänglighet. ”Förmåga att kommunicera, leda samtal, att vägleda, handleda, coacha och informera har blivit en betydelsefull kompetens inom en rad olika yrken.” (sid. 19 Hägg, Kouppa 2007) Det räcker inte längre att bara vara en god pedagog tillsammans med barnen. För att kunna möta föräldrar, kollegor och chefer krävs det även att man har en förmåga att kunna kommunicera på olika sätt.

I kapitel två förklarar författarna skillnaden mellan privata och professionella samtal. De utgår från en samtalstrappa som visar att privata och professionella samtal kan jämföras efter dimensionen djup/yta, men annars är det mycket som skiljer dem åt. De privata samtalen är mer likställda, kräver inte att någon tar mer ansvar för samtalet eller har mer kunskap. I det professionella samtalet är ena parten företrädare för ett yrke och har därför en bestämd funktion. Hen ska vara kunnig inom området, kunna vara personlig utan att vara privat. Ska inte använda samtalstid till att tala om sig själv utan möta de personer hen talar med på ett sätt som gagnar dem.

(Sidan 29, Hägg, Kouppa 2007)

 

För mig var det här ett tydligt sätt att få klargjort olika samtalstyper. Boken förklarar de olika stegen på ett tydligt sätt som gjorde det enkelt att förstå skillnader. Som mentorer arbetar vi med vägledande samtal. Ett vägledningssamtal kan ge adepten ett nytt perspektiv på ett problem och på sig själv och direkt eller indirekt få hen att fungera bättre. Författarna skriver att en mentor kan sägas vara en individuell coach under en introduktionsperiod i en ny verksamhet. Hen ska ha erfarenheter inom sitt område och god förmåga att samtala, vägleda, ge stöd och ställa krav som leder till utveckling.

”Ett reflekterande och öppet förhållningssätt och självkännedom är en förutsättning för att /…/ kunna fungera som en god samtalsledare.” (sid. 35, Hägg, Kouppa 2007) Författarna menar att det viktigaste är att ha goda kunskaper inom sitt yrke. Tekniska färdigheter, så som samtalsmodeller, räcker inte för att skapa det som är essensen i ett möte.

I kapitel tre beskrivs en samtalsmodell som är indelad i tre faser:

 (Sidan 43, Hägg, Kouppa 2007)

 

Fas 1
Lyssna in och ställa öppna frågor. Låta klienten prata klart, inte åtgärda problem under tiden. Avslutas med att samtalsledaren sammanfattar klientens situation och får den godkänd.
Fas 2
Få klienten se möjligheter eller begränsningar och hinder som han tidigare inte sett. Kräver god självkännedom och kunskap om metoder för att vidga perspektiv om psykologiska och pedagogiska teorier av samtalsledaren. Det behövs också kreativitet och mod för att underlätta för klienten och få honom att på ett mer aktivt sätt påverka sin situation och se sina valmöjligheter. Avslutas med att hjälpas åttatiden sätta upp mål.
Fas 3
Upprätta en handlingsplan. Klienten ska uppmuntras att ta ansvar och vara kreativ, konkret och realistisk. Planen ska vara konkret så att den går att utvärdera om det går att se om målen uppnåtts.

Jag tycker att den här samtalsplanen går hand i hand med de olika modellerna vi fått testa under utbildningen. I fas 1 får man in G och R från GROW modellen, O passar i fas 2 och W i fas 3. Även de frågor som används vid aktionslärande samtal går att väva in i denna modell. För mig som inte har så stor erfarenhet av att leda den här typen av samtal gav bokens förklaringar mig mycket. Jag tycker att det öppnade upp mina ögon att förstå samtalsstrukturen bättre. Kapitel 4 gjorde det hela ännu klarare, det beskriver vilka färdigheter man behöver i de olika faserna.

 Några av de viktigaste färdigheterna man behöver i fas1 ett är att kunna lyssna, sammanfatta och ställa frågor. ”Det är en mycket krävande uppgift att lyssna på den andres version av en händelse utan att på något sätt ingripa genom att frågesätta, betvivla eller omforma den till något som bättre stämmer med egna erfarenheter.” (sid. 56, Hägg, Kouppa 2007) Jag behöver träna mig på att lyssna, att höra vad det är som verkligen sägs i samtalet. Det är samma sak i mitt arbete med barnen. Vi arbetar inspirerat av Reggio Emilia filosofin, vilken ofta kallas lyssnandets pedagogik, där barnen ska styra verksamheten framåt genom att vi lyssnar till vad de intresserar sig för och gör.

Det är svårt att inte omformulera det som sägs till egna erfarenheter som kanske är lättare att förklara. När jag blir en bättre lyssnare tror jag att förmågan att sammanfatta automatiskt blir bättre. När jag förstått vad jag hört är det lättare att sammanfatta och ge tillbaka till adepten.

Hur frågor ställs i samtalet är viktigt för hur samtalet ska uppfattas och flyta på. Frågorna är till för att föra samtalet vidare och förtydliga det som sagts. Frågorna bör beröra händelser och beteenden samt känslor och upplevelser.

 (Sidan 73, Hägg, Kouppa 2007)

 

”Syftet med den andra fasen är att vidga perspektiv och sätta upp mål.” (sid. 77, Hägg, Kouppa 2007) Under denna fas ska man som vägledare hjälpa adepten att sätta ord på känslor. Konfrontera hen om man som vägledare uppfattar något motsägelsefullt, samt utmana adepten att tänka i nya banor, att upptäcka sådant hen inte varit medveten om tidigare. Det som jag känner är den största utmaningen här är att kunna se adeptens situation ur ett helikopterperspektiv för att kunna se ”problemet” ur en annan synvinkel. Genom det kan jag utmana adepten till att tänka i nya banor och få hen att upptäcka saker hen tidigare varit omedveten om. När jag väl lyckats synliggöra hinder och möjligheter tror jag att det kan gå att hitta ett realistiskt och genomförbart mål för adepten.

Fas 3 av samtalet går ut på ”Att inventera olika alternativa sätt att nå målet, att göra en handlingsplan, formulera delmål och hitta de stöd och de resurser som behövs för att klienten ska kunna handla.” (sid. 89, Hägg, Kouppa 2007) Jag som gillar att göra tankekartor och brainstorma tror att jag kan använda mig utav detta i denna fas för att hjälpa adepten att synliggöra hur hen ska ta sig mellan målformulering och mål. Utifrån det som dyker upp kan vi sedan lägga upp en handlingsplan för hur adepten ska kunna nå sitt mål.

På sidan 103 beskrivs en metafor om ett utvecklingssamtal som på ett väldigt tydligt och målande sätt visar hur man arbetar sig igenom de här tre faserna under ett samtal. Metaforen gjorde det än tydligare för mig att förstå samtalsstrukturen som boken handlat om.

För mig har den här boken varit väldigt nyttig att läsa. Den var lätt att läsa, men den krävde en hel del tankeverksamhet. Jag känner att den gav mig mycket kött på benen för att kunna föra ett professionellt samtal. Just ordet vägledare, som jag inledde med, har gett mig en metaforisk bild av mentorskapet. Att det handlar om att guida en adept till att hitta ett sätt att hantera möjligheter och svårigheter. Jag tror att alla goda vägledare behöver skaffa sig egna samtalsstrukturer som passar för just dem, men för att kunna skapa dessa behöver man läsa om och lära sig flera olika. Jag ser fram emot att ta del av ännu fler sätt för att kunna bli en bra mentor, en vägledare!

 

Mina första funderingar om mentorsrollen

När erbjudandet kom ut i våras att det fanns möjlighet att söka mentorstjänster så kände jag: Åh vad roligt, det låter som en grej för mig. Jag har ju jobbat några år nu och har en hel del erfarenhet att dela med mig av. Att stötta en ny kollega och hjälpa hen tillrätta i yrket, det kan väl inte vara så avancerat? Sedan började utbildningen… strul och oklarheter gjorde det inte lättare att börja förstå vad som innebär med en mentorsroll, men jag insåg ganska snart att det inte bara var att finnas där som ett stöttande bollplank. Det krävs också förmåga att samtala och för att kunna leda samtal krävs kunskaper om olika samtalsmodeller. Det kräver också insikt i vad som gäller för förskolläraryrket, vad behövs för kompetens för att vara en god förskollärare? Som med de flesta utbildningar så är det otroligt givande att få lära tillsammans med andra med liknande intressen och erfarenheter. Redan första gången i vår lärgrupp kände jag att vi hade saker att delge varandra. Diskussionerna och erfarenhetsutbyten startade med en gång!

Vid första träffen fick vi fundera på vilka egenskaper vi hade velat ha hos en mentor om vi fick en och med den uppgiften känner jag att min resa till att bli mentor startade. Jag kommer inte ihåg exakt vilka egenskaper jag kom fram till då, men dessa var de jag valde ut som nyckelfärdigheter:

• Utmanande
• Engagerad
• Nutidsorienterad
• Reflektionspartner
• Få mig att tänka i nya banor
• Förtroendeingivande
• Lära mig se mitt lärande
• Inlyssnande

Det ska bli intressant att se om det är samma egenskaper jag vill se hos en mentor i slutet av utbildningen.
När man kommer ut som ung och nyutbildad förskollärare tror jag att det kan kännas väldigt tryggt att ha en mentor. Någon man kan vända sig till som inte arbetar i samma arbetslag (jag tror att det bästa är om mentor och adept inte ens arbetar på samma förskola) och få hjälp att  bearbeta pedagogiska frågor. När jag började arbeta som förskollärare lämnades jag som ensam förskollärare tillsammans med två barnskötare efter ett halvår. Det var två erfarna barnskötare med många år i yrket, men jag minns att kände att jag saknande någon att diskutera det jag läst om under utbildningen med. Jag hade gärna haft en mentor att vända mig till då! De som arbetat i 25 år som barnskötare och sedan väljer att läsa till förskollärare kanske inte tycker sig ha behov av en mentor, men jag tror att det är viktigt även för dem, för att kunna landa i sin nya yrkesroll.

Ny utbildning, nya tankar

Då var det dags att skaka liv i denna gamla blogg! Denna gång med inriktning mentorskap!